Det här är ett litet utdrag ur min dagbok jag skrev på meditationscentret Shwee Oo Miin i Burma hos läraren Sayadaw U Tejaniya, i 23 dagar var jag där. Praktiserade Mindfulness från morgon till kväll. På bilden ovan syns Tejaniya bakom skrivbordet och hur vi sitter runtomkring och ställer frågor om livet och meditationen.
Många tror att vipassana-retreat är synonymt med de välkända (och fantastiska!) 10-dagars vipassana-kurserna enligt S-N Goenka. Det är ungefär som att tro att t.ex Ashtanga Yoga är den enda yoga-formen. Eller att psykoterapi är synonymt med KBT. Det finns olika yoga-stilar, olika terapi-former och olika vipassana-tekniker, Goenkas är en specifik sådan med fokus på kroppens förnimmelser (Kaya). Det finns andra vipassana-tekniker, minst lika populära och effektiva. På centret där jag var är det Citat Vrittis som är i fokus, alltså sinnet: våra tankar och känslor.
Precis som Goenka-centren, finansieras detta center helt av frivilliga donationer. Man betalar alltså inte ens för mat och boende – man ger en donation – både för det och för läran. Runtomkring centret finns andra meditatonscentra med liknande eller andra vipassana-tekniker.
Där finns också många små barnhem för nunnor, så kallade nunnerys. Småflickor lämnas här av fattiga föräldrar, de tas sen om hand av nunnor som viger sitt liv åt att hjälpa. Ofta saknar de både el, vatten och filtar (för de kalla nätterna). Carol Wilson och Greg Shaerf, två mycket välkända meditationslärare från USA (IMS) har startat en välgörenhetsorganisation som heter Metta in Action (MIA, www.mettainaction.org). De ger pengar, mat och kläder till olika ”nunnerys”. Just vid detta tillfälle var Carol Wilson på plats. Jag hade med mig en väsentlig summa till dem (och även till meditationscentret). Avkastning från yogaklasser och workshops. Ni, mina elever, kan alltså känna er mycket stolta över att ni indirekt har bidragit till att de små flick-nunnorna överlever. De blev mycket glada.
Här är dagboken, varsågoda!
Magdalena
”Awareness cannot exist if you focus to much. And wisdom cannot exist without awareness”.
Sayadaw U Tejaniya
Dag 4
Det är min fjärde dag här på Shwe Oo Miin. Vaknade flera gånger av att min rumskompis gick på toaletten. Dörren knarrar och jag vaknar av ljudet. Känner mig sur, motståndet är närvarande, försöker lära känna det. Hur tänker det, vad säger det; hur resonerar det? Märker att det (motståndet alltså) försöker hitta fel lite här och var. Små irritationer. Småsaker som den triggar på. Men jag ser det. Jag ser det och därför kan jag bara ligga lågt och observera. Acceptera.
Varje morgon ringer klockan 3.30, jag vaknar sakta om jag inte redan är vaken sen tidigare. Går på toaletten, kakelgolvet är kallt. Sedan går jag till dhammasalen. Kl 4 börjar sittningen. Det är så skönt att börja dagen med sittande meditation. Det är en lång trägång dit, som en träbrygga under tak, men endast en halvmeter ovan marken. Det är med tanke på regn-månaderna när man bara kan gå under taket då man går ut. Det är kallt, mörkt, stjärnorna lyser starkt. Jag sätter mig under mitt myggnät på filten, sätter in en kudde under sätet. Salen är stor, med plats för säkert 270 meditatörer. Vi är cirka 100 kvinnor, ovan oss sitter männen. Kl 5.30 är det frukost. Jag ställer mig i en kö här vid våra domäner, Shwe Oo Miin är ju stort med flera olika hussektioner. ”Vårt” är nära matsalen. Ställer mig där och står, på vänster sida. På höger sida ställer sig nunnorna. Direkt i gången som leder till matsalen står munkarna, först så klart. Sedan männen. Hierarkin är: munkar, nunnor, män, kvinnor, djur. I matsalen finns två separata bufféer. En veg och en med kött. Maten är mycket god. Tofu, wokade grönsaker, risnudlar. Fräscht och hemlagat. Man står i varsin kö och tar för sig. Jag försöker att inte ta för mycket, men det är svårt. Ögonen vill mer än magen. Sayadaw säger att mat-meditation är jätteviktig. Då är ju alla sex portar påverkade. Observera allt. Jag gör så gott jag kan. Det är det enda jag kan.
”Practice like you are not practicing. Meditate like you are not meditating”. Sayadaw U Tejaniya
Dag 14
Jag tränar ashtanga på morgnarna och yinyoga på kvällarna på mitt rum. De är så bra komplement. Ashtangayogans system och serie är helt genialiskt. Närvaro andning, rörelse. Men när man är i gång med mindfulness som jag är nu så blir hela ”practice” helt magisk. Varje rörelse är en rörelse i sig, varje andetag är ett andetag i sig, jag är medveten om varenda del i kroppen, bandhas, muskler, svagheter, jag kan stanna upp i varje andetag utan att sträva efter nästa, för att inte tala om varje asana. Och jag ser mitt sinne som är stilla. Tankarna är få. Jag bara är i det som är. Jag gjorde hela stående, pashimottanasana och sen avslutande. Inte ont alls längre i axeln, nästan inga problem med bryggor! Tänk att problemen med axeln började just här för två år sedan. Kan stå mycket längre och gå in i ställningen, känna motståndet och var det sitter. Idag upptäckte jag dessutom hur stel min diafragma är, så jag andades extra djupa andetag, gud vad mycket spänningar det sitter där. Det är därför Sayadaw säger att avslappning är a och o. Du kan inte vara helt närvarande om det finns spänningar i kroppen. Spänningar ÄR Kleshas (hinder)! Nu börjar dessa spänningar att sakta lossna.
”The body shows you what happens in the mind”. Sayadaw U Tejaniya
Dag 22
Många säger att detta är lite ”lättare” retreat än till exempel en Goenkas 10 dagars retreats. Det är ju fritt, du kan sova eller meditera (eller yoga). Inget egentligt tvång. Ditt jobb är att ”endast” observera det som händer nu, alltså VETA om vad som händer och hur du känner inför det. Hela tiden – non stop. Mmmm lätt va? Var naturlig – och observera hur du är när du är det. På andra retreats är man ju knappt naturlig. Man delar ofta upp sitt ”jag” som ett retreat-jag och som ett ”vardagsjag”. Här flyter de in i varandra. Vara medveten HELA tiden – oavbrutet. Inte ha några ”luckor” i din mindfulness, snarare ha ”borta”-luckor. Du ska veta när du kliade din näsa, hur blicken drogs till maten på bordet (och varför) varför blicken sen drogs till någon person eller den personens kläder, vilka tankar som följde på det och vilka känslor som skapades direkt. Du ska veta hur det känns när du sitter på sängen, temperatur, vilka tankar som rör sig, om magen är spänd, och axlarna? Varför väljer du att vrida dig och ta en jordnöt och föra den till munnen, vad gör tungan när du tuggar och hur känns käkarna. Kan du veta vart tankarna går nu och vad som försiggår, hör du något samtidigt? Att vara medveten på detta sätt kallas moment-to-moment awareness, det skapas ett ”momentum”, en koncentration i allt du gör. Men du är koncentrerad på alltet, inte på endast en enda sak. Medvetandet kan inte vara starkt om du är koncentrerad på en enda sak. Precis som en kung-fumästare kickar bakåt och framåt samtidigt (Sayadaw älskar Kung Fu och liknar ofta mindfulness vid en kampsorts-träning!) ska du vara lika medveten om vad som försiggår inom dig och utom dig – och varför. Inte låta tankarna ta dig med på drömmar i framtiden eller tillbakablickar, och om de gör det (vilket de gör!) så är du direkt medveten om det. Det som skiljer Sayadaw Tejaniyas teknik från andras är att han också sätter enorm vikt vid attityden du gör allt detta med. Att vi inte mediterar med så kallade ”hinder” (kleshas). Om du är medvetet närvarande och tankarna går hela tiden till framtiden, planering, hur bemöter du det? med irritation? med ilska? Då är det DET som blir ditt meditationsobjekt, då du är irriterad på din ilska, titta på irritationen istället!
Märker du att blicken går till grannens tallrik? Då är det habegär som är närvarande, titta på det istället, vad säger ”begär-känslan”? Vad säger tankarna? Vill du ha stark koncentration när du mediterar? Då är det åter begäret efter koncentration du ska titta på. Irritation över att nån hostar bredvid dig? Ja, då vänder du uppmärksamheten mot irritationen. Eller irritationen mot din irritation! På det här sättet kan ingenting undgå din kärleksfulla blick (rätt attityd). Det är med en accepterande kärleksfull blick du ska ” titta” på allt som händer. Och komma ihåg att slappna av. Åter och åter igen.
Därför kan man också säga att detta är den tuffaste metoden. Sayadaw är skoningslös. Det går inte att åka på retreat och meditera i några dagar och sen fortsätta att leva sitt glömska liv. Du måste fortsätta i vardagen, hela tiden, oavbrutet.
”Know what you´re saying – and why”. Sayadaw u Tejaniya
Dag 23
Sista dagen. Jag har fått en vän. Kate är en underbar äldre kvinna från England. Hon har tränat ashtanga med Guruji redan på 80-talet. Vi känner samma människor i Goa och lite här och var, tex Norman och Karin B. Hon är verkligen underbar, varm och rolig. Vi sitter vid samma bord i matsalen. Märkligt hur man lär känna en människa utan att prata. Vi pratade först då vi gick en ”almsround”-promenad med munkarna, där är det mer ”tillåtet”. Men även pratet är ju en mindfulness-träning. Sayadaw säger att det är den svåraste träningen. ”If you don’t practice mindful-talking here you will not know how to practice it in your everyday-life”. Att prata/lyssna. Att se vilka ord man säger och motivationen bakom, och veta om de kan skada, skapa förvirring eller om de kan skapa visdom/fred. Det är en stor konst.
Han påpekar ofta att man alltid vet när man har varit mindful efter en konversation. Om man ”ångrar” att man sagt vissa saker, om man känner en olustig känsla i kroppen etc så var det inte så ”mindful”. Det är intressant med ”hatet” som sipprar ut i konversationer, det är bra för mig att se det. Det förpestar livet. Och attityden gentemot ”hatet”. Att vara helt och fullt med det utan dömande. Acceptera. Omfamna. Det ska bli skönt att lämna det här stället också. Se hur och om mindfulness kan existera lika intensivt i vardagen. Det är ju det som är det intressanta. Se om visdomen har hunnit gro, har odlats. Och vad är visdomen? Det vet vi ju alla. Det är den mänskliga godheten, värmen, generositeten och kärleken. Sinnet kan vara så vackert strålande, så gnistrande i sin fulla och totala tomhet.
”You don’t have to change yourself. Just relax and the mind will change by itself. Don’t worry – it just happens”. Sayadaw U Tejaniya
