En vanlig så kallad ”härskarteknik” är att sprida falska rykten. Ett sådant rykte i den så kallade yoga-världen är att en särskild yogaform skulle vara farlig, att många får skador om de utför denna yoga. Orsaken till detta kan bero på avundsjuka, okunskap eller helt enkelt en slags sensationslystnad. Hur är det egentligen med detta påstående?
Många minns kanske min artikel Är Yinyoga farlig? för några år sedan. Nu har jag åter hört ryktet om att yinyoga skulle vara skadlig med (det helt inkorrekta påståendet) att ”man stretchar ju i ytterlägen utan alignment” (läs om hur du utför yinyoga här). Även Ashtanga och andra yogaformer utsätts för dåliga rykten.
Först och främst; sluta skylla på yogan. Ingen yoga är farlig. För att citera mig själv (från ovan artikel): ”Eftersom yinyoga är (eller bör vara) en så långsam, mjuk och följsam yoga där man övar sig på medveten närvaro är den faktiskt en av de minst ”farliga” av alla yoga-former och den mest läkande. En snabb rörelse är mer riskfylld än en mjuk och långsam rörelse. I yinyogan vilar vi mjukt i ställningarna och undviker att ”stretcha”, vi utför så kallad passiv stretch. De flesta så kallade yogaskador uppstår i mer dynamiska yogaformer och inte i yinyoga, och det beror inte på att dessa yogastilar är ”farliga” i sig, utan just till följd av att man tvingar sig själv (eller att man blir tvingad) in i positioner som ens kropp inte är redo för. Med andra ord på grund av att man inte lyssnar till sin kropp och sitt sinne”.
Återigen. Det är inte vad du gör, vilken yogaform du utövar, utan hur du gör det.
Ashtanga-skador – finns de?
Jag har hört en del kalla sina skador för ”ashtanga-skador”. Tro mig, i början av de 17 år jag har tränat ashtanga yoga så har jag gjort mig illa flera gånger. Var det ashtanga yogans fel?
Varför var jag tvungen att stå på händer den där gången efter att ha läst en extra inspirerade text i boken ”Guruji” (en bok om ashtanga yogans grundare Phattabi Jois), och ramla på huvudet med en nackskada som resultat? Eller när jag absolut skulle tvinga in mig i den utmanande ställningen ”kapotasana” och fick ryggskott? Ja, eller när en ambitiös, entusiastisk ung lärare skulle pressa in mina ben bakom huvudet med resultatet att muskelfästet kring nyckelbenet gick av (vilket sedan resulterade i inflammation i sköldkörteln som resulterade i den allvarliga Graves sjukdom – som jag nu visserligen är frisk från).
Var det ashtangas fel? Nej. Var det lärarens fel? Ja – och nej. Så mycket sunt förnuft hade jag då (för snart 13 år sedan) att jag anade att jag egentligen borde utöva denna underbara yoga på ett mjukt, snällt, och inlyssnande sätt, istället för det mer aggressiva sättet. Skadan lärde mig även att söka mig till lärare som istället var mjuka, inlyssnande och kloka (Maria Boox, Laruga Glaser, Kristina Karitinou och Petri Räisänen är några exempel på sådana ashtanga-lärare) vilket jag sedan dess gjorde.
Och – i ärlighetens namn…jag hade kanske ändå fått Graves sjukdom även om jag inte hade gjort ashtanga med just denna lärare. Precis som att någon med en smygande knä/ryggskada går till en yogaklass och skadan ”blommar” ut under klassen. Är det då rättvist att skylla på yogan?
Yinyogan – en av de ”snällare” yoga-formerna
Yinyogans läkande kraft är numera vida känd. Och våra kursers popularitet verkar inte dala. De som börjar leda Yinyoga märker att det så småningom blir den mest populära formen på studion. Det kan så klart väcka missunsamhet. En del av kritiken riktar sig mot att Yinyoga-utbildningar ofta är korta. Majoriteten av de som går våra utbildningar är redan etablerade yoga-lärare som vill lära sig mer om just yinyoga och hur man undervisar i denna läkande form (läs mer om vem som lämpar sig för våra kurser).
Några är läkare/naprapater/fysioterapeuter/sjukvårdspersonal/massörer eller liknande som redan har gedigen kunskap om kroppen. En del personer gör det helt för sin egen skull, utan ambitionen att undervisa.
Och andra, helt vanliga ”dödliga”, går kurserna för att få lite mer kött på benen så att de tillsammans med sina kollegor kan göra lite yinyoga på lunchrasten på kontoret
Och det går alldeles utmärkt!
Mest på grund av att just yinyogan hör till de mjukare yogaformerna för kroppen – och det på grund av denna långsamhet och varsamhet i rörelserna som uppmanar till att känna efter och inte prestera. Detta bekräftar naprapater, fysioterapeuter och andra kroppsbehandlare, (i alla fall de som verkligen har provat denna yogaform), och som till och med ger vissa ställningar i ”läxa” till sina patienter (Rebecca Carlowitz, Louise Olsson och Hannibal Mali tex. ). Fråga gärna de som ”kritiserar” yinyoga eller annan yogastil, hur mycket de själva har gjort den;). Så att de vet vad de pratar om alltså…Och fråga också om det inte är så att det inte passar just DERAS kropp.
Yinyoga = Folk-yoga
Men framförallt utövas denna yogaform av människor som kanske aldrig har gått/eller kommer att gå till en yogaklass med en levande lärare.
Många Yinyoga-app användare världen över, och 30 tusen bok-användare (båda med namnet ”Vila dig i form med yinyoga”) utövar denna yoga hemma i sovrummet, i vardagsrummet, på bryggan, i trädgården. Vilar, slappnar av och njuter av att känna hur deras kropp och sinne öppnas upp med endast min röst som leder dem. Det är fantastiskt!
En slags folkets yoga, inte exkluderande, som ”inte ger oss ´vanliga´ människor komplex för att vi inte är så där tjusigt viga och smidiga” som Ingrid skriver i sin recension (läs den i sin helhet här). Hittills har vi inte fått ett enda mail där folk berättar om hälso-problem relaterade till yinyoga.
Tvärtom, de över hundra (157 st 5-stjärniga!) recensionerna på Bokus och Adlibris, och ett hundratal på App-store/Google-play vittnar om hur mycket hjälp människor får av just Yinyoga. Utan att vara eller behöva en lärare.
Så, fortsätt att lugnt och tryggt utföra yinyoga. Fortsätt också med din andra yogaövning men, vet om att det inte är yogans stil, utan hur du gör din yoga (eller vad som helst för den delen!) som är av vikt. Framför allt – känn efter själv.
Och om någon kommer med ett ”farlig yoga” -påstående så fråga med ett leende (utan att försvara):
– Vem har sagt det? Var hände detta? Till vem? När? Hur?
Visdom, vänlighet och öppenhet och ett ”yogiskt” sätt är att alltid vara öppen för andras tankar, andras synsätt. Att det inte finns ett enda sätt. En enda yoga som passar alla. Var därför extra på din vakt om personen som talar ila om någon yoga har ett påstående som känns extra övertygande, till exempel kan språket vara väldigt ”tekniskt” och ”komplicerat” och det kan kännas som att personen verkligen vet till 100 procent att den har helt rätt. Känns det dåligt i hjärtat? Känner du dig mindre? Mållös? Då kan det just handla om en härskarteknik. Men det kan ju vara så att personen faktiskt har tagit skada. Och i så fall, var det verkligen av yogan eller kanske något helt, helt annat?
Med en (högst ofarlig) kram,
Magdalena
Läs även Bernie Clarks artikel : ”In defense of Yin yoga” här
PS. Artikeln skrevs 2017 men detta sätt att prata illa om andra yogaformer kommer alltid att vara aktuellt. Just nu då min nya bok ”Vila dig stark med yinyoga” är ute i handeln har vi ännu fler fantastiska recensioner där folk vittnar om den helande aspekten av yinyoga. Tack alla!