Jag har precis kommit hem från ännu en tyst retreat. Men hur är det egentligen att vara tyst under en längre tid? Här är ett utdrag ur en artikel i LEVA PS, just denna del kom aldrig med i texten så ni får hålla till godo!
Man behöver varken vara buddhist eller kristen för att uppskatta tystnad och stillhet under en tid. Enligt många psykologer är det nyttigt att åka på en tyst retreat. Men en vad är det egentligen? Och passar det verkligen alla?
En del är en dag långa, andra varar under en helg och vissa i 10 hela dagar. På de flesta får man utbyta blickar, fråga frågor, be om hjälp eller säga ett tack. På några kan man måla, skriva och lyssna på stillsam musik. Det finns även tuffare varianter där all kommunikation är förbjuden, även med blickar och gester.
Tanken är att dra sig undan för en tid. Att uppleva stillhet och finna sig själv.
Psykologen Daniel Ek, som själv gjort ett flertal tysta retreats, tror att det är nyttigt att befinna sig i tystnad under en kortare period.
– Det är en bra möjlighet till introspektion. I vardagslivet är vi vana att vara i kommunikation och kontakt med andra. Vi formulerar vilka vi är, vad vi känner och tänker genom tal. Ibland reagerar vi automatiskt utifrån en invand historia om vilka vi tror att vi är. I en tyst miljö ges vi möjlighet att se om historien om oss själva verkligen stämmer. Vi får en ny strategi där vi kan lära oss att ifrågasätta våra tankar och känslor, säger Daniel Ek.
Det som enligt Daniel Ek framför allt händer i tystnad är att vi tvingas låta den inre rösten komma till tals. Den som tystas ner i dagens uppskruvade samhälle.
– All yttre stimulans med mobiler, datorer, Ipads, teve, radio, löpsedlar, människor på gatan försvinner. Ljud, synintryck och konversationer fyller inte längre vårt inre. Det kan vara nyttigt ur en psykologisk synpunkt att slippa allt detta. Beslutsångest, grubblerier och förvirring kan lätta om man lär sig att släppa taget om dem. Under en tyst retreat får man ofta en klarhet i vem man är och även i vad man vill, säger han.
Men Daniel Ek poängterar också att en det är viktigt att inte blanda ihop tystnad med avkoppling då en längre tyst retreat kan vara oerhört krävande och drastiskt för många. En del har kanske aldrig varit i tystnad i hela sitt liv.
– I det dagliga livet dövas och undviks jobbiga tankar och känslor med yttre stimuli som mat, prat, shopping och så vidare. I tystnad blir de synliga, vilket inom KBT kallas för exponering.
Enligt Daniel Ek kan hjärnan hitta på andra slags stimuli i brist på yttre. Djupt deprimerade och psykiskt instabila personer riskerar då att må ännu sämre.
– Dessa bör kanske pröva en mindfulness-kurs innan en tyst retreat. Man kan också börja med en stunds meditation i veckan och en kortare retreat, på en eller några dagar. Ett tips är att stänga av alla mobiler, datorer, teve och radio hemma och testa att vara själv i tystnad under några timmar. Se vad som kommer upp där. Det kan vara intressant.
En tyst förändring
Småland. Jag ska på en så kallad 10-dagars-Goenka Vipassana-retreat. Centret ligger avsides bland orörd natur, ändlösa fält och hög blå himmel.
Magen knyter sig av nervositet och rädsla inför tystnaden. Det är första gången jag ska vara helt tyst med mina egna tankar, mina egna känslor och mig själv – fast med andra. Under 10 hela dagar. På kvällen i meditationssalen får vi den första instruktionen via cd-skiva av indiern S.N Goenka. Det är han som är läraren och det är enligt hans instruktioner vi ska meditera. Högtalarna vibrerar av hans djupa stämma som talar till oss på engelska med stark indisk brytning. Översättarens röst lyder strax efter. Alla vidare instruktioner sker via inspelade tal. Det sitter två så kallade assistent-lärare med oss och på kvällarna får vi samtala med dem om våra upplevelser. Dag ett: väckning klockan 4, sedan börjar meditationen. Det blir sammanlagt 10 timmar sittande dagligen där varje pass är på en timme. Ingen gående meditation tillåts inom denna Vipassana-form. Däremot kan man promenera på rasterna emellan. Alltid med sänkt blick. Vi har angivna promenadstråk ute i skogen. De första tre dagarna instrueras vi i att fokusera på in och utandningen och på området kring näsan för att uppnå koncentration. Dag fyra ska vi gå igenom kroppen i sökandet efter fysiska förnimmelser. Uppifrån och ner, nerifrån och upp. Men redan dag tre börjar helvetisk smärta riva sönder mina ben, min rygg och mina leder. Läraren ger rådet: ”försök att bara observera smärtan, utan att bedöma, utan att reagera”. Jättelätt! Det blir bara värre, jag märker hur hela min ”lediga” tid går åt till att planera hur jag ska undvika plågan, jag vrider mig, byter ställning och lider. Goenka förvissar oss om att även detta kommer att förändras. Hans röst dånar i salen: ”everything is changing, changing, changing!”. Men smärtan verkar stabil och helt oföränderlig. Tills jag inser att det inte är någon idé. Att jag inte orkar mera. Att jag ger upp. Den helvetiska värken försvinner som genom ett trollslag. Dag sju kommer fokuseringen och mina sinnen är knivskarpa. Jag vet nästan utan undantag vilken mat som kommer att serveras bara genom att sniffa mig fram. Jag lär mig att slappna av på djupet och känner de 100-tal små musklerna i ansiktet, i nacken och i ryggen. Mina miljoner tankar blir äntligen stilla. Bara tomhet, avslappning och oändlig bröstsprängande glädje finns kvar. Kärlek. Tystnad. Kärlek. Stillhet. Närvaro.