Vad är att göra en ”Vassa”?
Att åka på en residens-retreat, där man bor på en kursgård, följer ett givet schema och får mat på givna tider är egentligen ett relativt nytt påfund och kan inom Therevada-traditionen delvis härledas till S.N Goenka. Det var i slutet av 1960-talet, som så kallade 10-dagars retreater skapades av denne vipassana-lärare. På Buddhas tid och även i modern tid i theravada-buddhistiska kulturer, kallas en retreat för Vassa (även Vietnam och Korea har liknande perioder). Vassa betyder regn och det är just under regnperioden, oftast juli till oktober i de asiatiska länderna där monsunen sveper in, som munkar och nunnor stannar på en plats, exempelvis ett kloster, och övar intensiv meditation under cirka tre månader. Beskrivningen ”jag har gjort 30 vassa” vittnar om hur erfaren en utövare är.
Även praktiserande lekmän och lekkvinnor i buddhistiska länder brukar leva ett mera avhållsamt liv under denna tidsperiod; kanske avstår man från alkohol, rökning och kött helt och mediterar mer. Hos oss på norra halvklotet skulle troligtvis vintermånaderna vara en given period för att gå inåt och meditera mer intensivt, med andra ord att då ”göra en Vassa”.
De flesta av oss behöver åka på en retreat, där de rätta förutsättningarna finns för att kunna gå inåt. En plats där praktikaliteter tas om hand, där maten serveras, där man slipper ta beslut och helt kan koncentrera sig på sitt inre liv. Ett vanligt lekmannaliv med familjeansvar, stress, press, jobb och sociala kontakter, kan för de flesta av oss vara svårt om inte omöjligt att finna stillheten och ron i. Eller?
Insikter under tyst retreat
För nybörjaren i meditation är retreat-vistelser ofta avgörande och viktiga startpunkter för ett liv i Dhamma. Det är ofta under en tyst retreat man får sina första djupa insikter och livet blir sällan sig likt efteråt. Ju fler retreater en meditatör gör och ju djupare man går inåt, desto mer blir det uppenbart att retreat-vistelserna blir sekundära och det vardagliga livet det primära övningsfältet för ens meditation.
Sayadaw U Tejanya skriver i sin delvis biografiska bok ”When Awareness Becomes Natural” hur han sedan han var barn åkte till sin lärare Shwee Oo Min på längre eller kortare retreater. Så fort han kom hem ”glömde” han allt han lärt sig och återgick till sina ofta destruktiva beteendemönster. Han behövde retreaterna som en semester, en slags detox-perioder, som efteråt glömdes bort och ett ”vanligt” stressat liv med en hel del negativiteter återtog kontrollen. Han lyckades sällan upprätthålla den nivå av samadhi (koncentration) eller mindfulness i sitt vardagsliv, som krävdes för att förhindra de ingrodda negativiteterna att ta vid. Men så blev han tvingad av familjen att ta hand om familjeföretaget – en klädesbutik på en marknad i Yangoon, Burma. Han giftes dessutom bort, fick barn och blev familjeförsörjare. Att åka på retreater blev en omöjlighet. U Tejaniya började få återkommande depressioner. Det enda som hjälpte var att ständigt vara medveten och närvarande. Han blev helt enkelt tvungen att öva sig i meditation i vardagen. Han använde alla sex sinnen och omvandlade marknadsplatsen och sitt hem till ett perfekt övningsfält för insikt. Det var först då han ”tog retreaten till livet” som beteende-förändringen och stora vipassana-insikter följde.
Buddha instruerade oss att öva oavbrutet i alla kroppens positioner och livets situationer. Sati (mindfulness) betyder att inte glömma, att komma ihåg att vara närvarande och medveten hela tiden. Oavbrutet. Att endast räkna formell sittande och formell gående meditation till ”riktig meditation” räcker på långa vägar inte för att fördjupa oss i Dhamma och förändra våra negativa beteendemönster. Att lära sig att tala, agera och tänka utifrån Dhamma är en träning. En träning som leder till att man så att säga blir ”skicklig i godhet”. Buddha gav oss en karta, den Ädla åttafaldiga vägen, att följa. För att denna ska bli praktisk och inte bara teoretisk behöver vi öva oss dagligen. Inte endast på retreater. |
